Hur länge har du planerat för detta?
Jag har haft det i tankarna en längre tid och hade först planer att springa förra året men det blev aldrig av. Sedan pratade jag lite med vår kära tracker Simon som också blev intresserad att springa sträckan efter att jag förklarat vad det handlar om. Då bestämde vi oss runt september förra året att vi skulle anmäla oss och springa tillsammans. Nu blev det dock så att jag fick springa ensam, eftersom Simon drog på sig ett löparknä i början av sommaren och det stod klart ganska snabbt att det inte skulle gå att utföra det här loppet med en så pass färsk skada.
Hur gör man när man förbereder sig för att springa 11 mil i tuff fjällterräng?
Man springer mycket och långt, äter rätt i så stor utsträckning det går och läser på mycket. Det gäller att ha hyfsad koll på terrängen, vilka utmaningar som kan dyka upp längs vägen och hur mycket man behöver få i sig under de timmar man är ute. Packningen är en annan vital del, där det finns vissa regler på saker man måste ha med sig även om de inte kommer att användas. Jag fick ner min packning till ungefär 6,5kg totalt, vilket krävde en del möda men det visade sig vara väl värt det. Jag hade inte så många mil i benen som jag skulle önskat innan jag drog iväg. På grund av skador och sjukdom hade jag endast fått ihop 600km totalt under detta år. Det är aningen lite för ett lopp på 110km, men det gick trots allt bra ändå.
Kan vem som helst klara av detta eller måste man ha grundfysik som en iron man?
Självklart kan vem som helst göra det. Vi är alla födda med kroppar som är specifikt utformade för att springa, där vissa har anlag för lång distans och andra för kort men de flesta ligger någonstans mitt emellan. Sedan har många valt att strunta i detta och antingen aktivera sig på annat sätt eller inte alls. Det krävs inte mycket mer än att faktiskt sätta upp ett mål med delmål på vägen. Med en stor del beslutsamhet och vilja kan vem som helst fixa det.
Berätta om själva loppet, hur gick det till?
Loppet drog igång 13:00 på söndagen den 7/8 i Nikkaluokta. Efter startskottet tar jag direkt rygg på två andra personer som också bestämt sig för att springa sträckan. Efter att vi sprungit tillsammans närmare 10km, och jag har hunnit missta dessa två danska militärer för tyskar, så frågar de mig vad jag siktar på för tid. Eftersom mitt mål pendlat fram och tillbaka hela sommaren svarar jag, med det som för stunden är mitt mål, ”så länge jag är i mål under 20 timmar är jag nöjd”. De hade ett liknande sikte och vi fortsatte springa tillsammans 10-20km till. Efter det börjar jag tycka att tempot är lite för lågt, jag känner mig pigg och har nästan flugit fram de första milen. Så jag säger hej då och lycka till, till mina nyfunna, danska, kammerater. Inte långt senare börjar en olustig känsla krypa upp längs ryggraden, jag börjar få känningar av mitt löparknä som har förstört slutet av förra säsongen och hela försäsongen i år. Men jag fortsätter trots det i ett bra tempo. Vid checkpoint nummer två i ordningen får jag i mig min första fasta föda, en tunnbrödsrulle fylld med suovas. Innan dess har kroppen fått hållas med två ägg innan jag drog i väg och efter det har jag bara tryckt i mig gel och endurance bars.
Jag börjar närma mig mitten av sträckan. Terrängen börjar bli rejält tufft med stenar, jockar och branta backar. Det är näst intill omöjligt att springa nu, det här är den brantaste delen på hela leden och det gör ont överallt. Knät värker, tårna smärtar från otalet stenar som de slagits med hitintills. Jag rör mig nu i, vad som bara kan kallas, snabb hasning uppför den sista branten och möts tillslut av en stuga på toppen, vilket jag tror är nästa checkpoint. Men ack så fel jag har, där möts jag bara av ett gäng som inte kan förstå att jag startade klockan ett idag ”vi träffade precis ett gäng som började springa fyra timmar innan dig”. Nu börjar jag förstå att jag håller uppe ett bra tempo och inte långt senare är jag förbi det gäng som började innan mig. Härifrån är terrängen flackare men det är otroligt mycket sten, vissa partier ser ut som ett stort hav där de vassa stenarna representerar vågor. Det är nu jag kommer på att jag faktiskt har en iPod i bakfickan. Kristian Mattsson, även känd som The Tallest Man On Earth, och min pannlampa är efter det mitt enda sällskap när jag sätter sikte mot nästa checkpoint.
Där är den äntligen, nästa checkpoint, nästa bevis på att jag faktiskt rör mig framåt. Väl där möts jag av ett gäng funktionärer som sitter och fryser i den kalla vinden. Jag har inte reflekterat över det förrän nu men det måste vara närmar nollgradigt ute och vinden kan inte vara trevlig utan vindjacka. Själv märker jag inte av detta när jag springer, jag fryser inte en sekund under hela loppet så länge jag är i rörelse. ”Det här ser ju skitbra ut, hur känns det?” frågar en av funktionärerna när han stämplar mitt vandringspass. Jag förklarar att mitt löparknä tär på mig och tårna värker men att det faktiskt inte har någon betydelse nu, det är bara hälften kvar. ”Ta en Ipren nu, hjälper inte det, ta två Alvedon. Då kommer du att ta dig till mål i alla fall. Förresten, får man fråga vad som spelas i lurarna?” Självklart svarar jag och frågar om han har hört talas om Tallest Man On Earth. ”Om jag hört talas om honom, det är ju fantastiskt”. Sen påpekar jag att sisten biten kommer att avnjutas med Dylan. ”Det är ju ännu bättre, det kan ju inte finnas något mer fenomenalt än att springa här och lyssna på Bob Dylan, lycka till!”
”Tillslut tar jag mig fram och när jag blickar bak inser jag både att jag har sprungit precis jäms med leden och att jag nog börjar bli snurrig.”
Sträckan härifrån till den sista checkpointen är ca 35km och det är i stort sett ett enda oformligt stycke där allt är likadant. Stenar, spänger, smärta, springa, Dylan, tält, mörkt, vatten, gå, gel, mer stenar, bar, renar. Om och om igen, allt är likadant. Det känns som att jag springer på ett rullband framför en skärm som visar natursköna vyer med skillnaden att jag inte kan hoppa av det och ta en varm bastu. Det enda jag kan göra är att fortsätta röra mig framåt. Tillslut skymtar jag något där framme i mörkret, det är en skylt och när jag kommer närmre ser jag att den fantastiskt nog säger ”checkpoint”. Men ingen indikation på hur långt det är kvar till den. Nu rör jag mig mest neråt, vilket inte är bekvämt för mina stackars tår. Backe efter backe tar mig stegvis nedför berget och precis innan den sista sluttningen kan jag skymta den absolut sista checkpointen innan mål sträckan. Jag skyndar mig ned och tar mig över en hängbro men sen är leden spårlöst borta. Jag yrar omkring en stund innan jag bestämmer mig för att marschera rakt genom skogen istället, jag har ett hum om var checkpointen är. Tillslut tar jag mig fram och när jag blickar bak inser jag både att jag har sprungit precis jäms med leden och att jag nog börjar bli snurrig. Väl där stämplar jag inte och slänger snabbt i mig två pannkakor och sätter sedan fart mot målet, bara 20km kvar nu.
Bara, var kanske det dummaste ordvalet någonsin. De sista 20km känns lika långa som de första 90. Jag växlar mellan att gå och springa. Springa gör jag på spängerna där det faktiskt går att hålla ett bra tempo, men även där får jag ta ner det till rask promenad ibland på grund av den otroliga smärtan i benen. Det känns som att ben gnids mot ben i mina knän, låren är bara stora stenklumpar och tårna dunkar. Jag försöker dock se till att hela tiden hålla mig under det snittempo jag haft hittills. Sista biten går jag in och ut ur medvetande ganska mycket, vissa stunder är jag helt uppe i vad man närmast skulle kunna kalla en dröm. Inte en dagdröm utan det är mer likt en nattdröm där det känns som att man är någon annanstans än där man faktiskt är. Det är fantastiskt då man försvinner bort en stund men när man väl kommer tillbaka gör sig den olidliga smärtan påmind.
Plötsligt kommer jag ut på en asfalterad väg och ser den mest fantastiska skylt jag någonsin har sett ”Mål 500 meter”. Vid det här laget kan jag inte springa om marken lutar, vilket den gör mycket de sista 500 meterna. Jag springer där benen tillåter och går resten fram tills sista backen då jag tömmer mig totalt på den lilla energi som finns kvar i kroppen. Jag är äntligen framme efter 110km av smärta och aldrig har jag mått så dåligt och bra på samma gång. Jag stämplar in i Abisko 05:30 måndag morgon den 8/8 och efter 16 timmar 30 minuter och 7 sekunder är min resa klar för denna gång. Jag har klarat mitt mål med en marginal på 3 timmar och 30 minuter och är den 5:e snabbaste i mål, med regelrätt packning, av ca 2000 anmälda. Det är svårt att inte vara nöjd med det.
Har du några framtida mål?
Närmast står Hässelbyloppet på tur som årets sista lopp den 16 oktober. Det blir knepigt att ställa om från långdistans till kortdistans på så pass kort tid men det får gå an helt enkelt. Nästa stora mål är Swiss Alpine Davos K78 nästa sommar, ett ultramarathon på ca 80km med +/-2320 höjdmeter i schweiziska alperna.
